Rollen tröttheten spelar

Herregud vilket liv jag har. Jag förstår nog inte riktigt själv hur mycket jag måste utstå, och hur dåligt jag mår utav det. Eller så gör jag det, bara det att jag inte har förmågan att göra något åt saken. De fyra senaste dagarna har jag dock verkligen försökt, och då menar jag verkligen försökt. Ansträngt mig. Gett det en chans. I sekunder har jag nått fram, men i dygn är jag fortfarande lika åsidosatt som innan. Hjärtat gör ont, kroppen gör ont. Jag skakar, fryser och gråter för att jag är rädd och ledsen. Och framförallt arg. Förbannad.

Hur mycket kan man egentligen stå ut med innan kroppen tar skada ordentligt?

Och utgång blev det

Tillbaka i regniga Gävle. Blev faktiskt en bra helg som till stor del spenderades på Eriksdalsbadet, där min kusin simmade SM. Det blev även utgång på Göta Källare, efter årets kortaste förfest. Kul var det iallafall, och Anna och jag slocknade i min säng framåt sextiden på morgonen.