Onda bekymmer

Så sitter jag här igen. Min tredje dag med feber. Det är som att jag bara väntar på att allt bara ska försvinna, bara sådär, helt utan vidare. Jag kollade tempen för kanske en halvtimme-timme sen och alldeles nyss kollade jag igen. När den var klar och visade på 37,8 la jag den bara ifrån mig och tänkte att "jaha, då klickar jag mig vidare då" och öppnade ett nytt fönster i Internet Explorer.

Känner mig så otroligt hängig idag. 37,8 är ju egentligen inte särskilt mycket - det är ju inte direkt 40 graders feberfrossa då tårarna bara sprutar för att man känner sig så hjälplös - långt ifrån. Men ändå är det på den sortens nivå att man bara vill lägga sig i sängen och stanna där tills allt är borta och man kan återgå till det normala. Visserligen är det ju kanske inte direkt febern som är jobbig, den är bara en betydande faktor. Det gör ont i munnen, och allt ofräschtsominteskanämnasvidnamnpåenöppenblogg som långsamt glider ner i magen varje gång jag sväljer gör mig illamående. Det verkligen stinker infektion om mig. Eller ja, om munnen. Allt detta hade dock inte spelat någon roll - om jag inte hade haft feber. Då hade infektionen inte varit någon big deal, den skulle försvinna av sig själv. Istället sprider den sig, nerför tandens rötter och bildar en liten varklump på halsen som känns ond enda upp till örat.

Min tandläkare skrev inte ut någon penicillin igår för att ge munnen en chans att läka sig själv, men sa att jag kunde ringa om jag kände att det blev värre. Jag var där på eftermiddagen igår och hade kunnat ringa för att tigga, böna och be om en hjälpande kur redan vid fem imorse, men i och med att jag inte ens har gett själva läkprocessen ett ynka dygn så känns det dumt. Jag kollade med mamma och vi bestämde att efter lunch, då får det vara nog. Då har det gått tillräckligt många timmar. Frågan är bara, har det verkligen det?

Igår blev det iallafall bestämt att jag äntligen ska få bli av med denna vänstra, nedre visdomstand efter alldeles för många infektioner utspridda över två års tid, den andra december. Andra december. Två månader. Två. Jäkla. Månader innan de återigen ska in och pilla i munnen på mig så att jag änligen blir av med den. Men, det är ju nu jag har ont.